Tänkte göra en liten uppdatering om hur läget med mediciner och sånt ligger till nu. Eftersom det var så länge sen jag skrev om just det. De senaste veckorna så har jag varit helt slut, ibörjan av den tiden så kunde jag inte sova varken på natten eller dagen. Så för någon vecka sedan så fick jag sovmediciner som tur hjälper. Kroppen blir verkligen utsliten av alla mediciner jag går på, antingen så är det en eller två veckor med antibiotika och efter det tre veckor med probiotika och jag brukar nästan alltid bli riktigt dålig av probiotikan. Men efter jag fick sovmedicinen så började jag sova hela tiden istället, det var först igår som jag började bli bättre. Och igår hämtade mamma även ut nya mediciner som gör att jag kan få matlust igen och några andra mediciner som ska förstärka mitt immunförsvar.
Och var i Norge idag igen för att ta nya blodprover så nu är jag väldigt spänd på resultatet. Och även efter en ny B12 spruta idag blev jag mycket mycket piggare! :-)

Ibland blir jag så irriterad. Jag har hört att folk har börjat prata om att jag aldrig är på skolan och att de ser mig ute ibland. Som t.ex att jag var ute på Valborg, eller är på centret någon gång eller i Norge. Men vadå, ska jag hålla mig inne hela tiden för att jag har en sjukdom? Herregud, det är faktiskt något som heter "att man har bra dagar" också som man inte bara ska kasta bort genom att va hemma hela tiden. Och som jag skrev tidigare att jag får komma och gå som jag vill till skolan, om ni har missat det kan ni gärna läsa det en gång till. För jag är så sjukt trött på att folk ska lägga sig i vad man gör! Vet ni egentligen hur mycket energi det tar för att va på skolan? Det är inte bara bara att man ska sitta i ett klassrum där man inte förstår någonting av undervisningen, man försöker att koncentrerar sig så mycket att man blir helt utsliten, så man måste ha en super bra dag för att orka med några timmar på skolan, annars - sängliggandes.  Jag minns inte helt om jag har skrivit det här på bloggen men orsaken till att jag har varit i Norge en del i det sista är pga att jag har en kompis i Larvik som också har ME. Vi träffades efter att hennes mamma tog kontakt med oss genom min blogg. Så varför ska inte jag kunna träffa henne när vi båda har samma sjukdom? När vi båda behöver någon som verkligen förstår en. Ni som snackar skit om mig och tror att jag inte är sjuk kan fan öppna ögonen och inse att livet inte bara är en dans på rosor! Get a life, bitches! Istället för att bry er om vad jag gör.

Det här är verkligen inte okej längre! Det är inte bara jag som har ME som får höra att man inte är sjuk, men ni ska veta hur mycket det egentligen är som tynger oss, hur oron finns i kroppen hela tiden, rädslan för att aldrig bli frisk att kunna få ett normalt liv. Och ni som klagar så mycket på hur trötta ni är på att va sjuka när ni bara har haft feber i en vecka, ni har ingen aning om hur det är att va riktigt sjuk! En vecka, jaja.. men vad med flera år? Vi klagar inte för att vi är vana med att va sjuk! Det är inte skönt att gå runt med en konstant känsla av influensa, nej värre än influensa till och med. Jag skulle vilja se er i mina skor i två veckor, ni hade inte ens klarat en dag kan jag lova er! Ni hade klagat så in i helvete alltså..
Det som gör mig mest irriterad är att det mesta av det här har jag hört från de som jag trodde var mina vänner, jag är så besviken nu så det är inte sant. Hur hade ni tänkt att jag skulle reagera på det här? Vem fan låtsas som att man är sjuk, vem gör det? Vem orkar göra det i flera år? Vem orkar lägga ner energi på att låtsas vara sjuk när det finns så mycket annat man kan göra istället? Vem fan vill va sjuk?

Nämn någon som vill va hemma och ligga i sängen hela dagarna istället för att umgås med vännerna eller att gå på skolan? Ingen, ingen ger väl upp sitt jävla liv för att bli sängliggandes frivilligt? Jag kan lova er att det är hundra gånger bättre att gå på skolan än att ha ME. Ni klagar på hur jobbigt det är, ni vet inte vilken tur ni har som får gå på skolan. Ni vill inte känna er utanför, ni vill inte känna er som att ni inte är en i klassen.

När man har bestämt med en kompis för att träffas så blir man så ivrig på att träffas för att de är de största höjdpunkterna i livet när man är sjuk, så är det alltid någon som ska ställa in det i sista minuten. Man blir så besviken då kan jag säga, speciellt när man har lagt ner all den lilla energin man har på att duscha och fixa sig. Jag kan lova er att livsglädjen blir som borta då. Och något som är väldigt tråkigt är att när jag hör saker som: "jag vill inte tjata på dig med frågor om hur du mår eller om du vill träffas" visst är det tråkigt att få ett nej tillbaka som svar gång på gång, men ni gör i alla fall min dag så mycket bättre när jag vet att jag är saknad. Jag har så många gånger känt mig bortglömd för att jag inte har känt att vännerna bryr sig. Det är sjukt när personer som jag inte umgås med bryr sig mer än vad de som ska föreställa mina vänner gör. Just nu är jag väldigt osäker på vilka som verkligen är mina riktiga vänner, självklart har jag några få som bryr sig. Men vad med dem andra? För att ta sig igenom en hel dag behöver man hur mycket kärlek som helst från både familj och vänner. Annars så kan man deppa ihop, vilket jag har gjort många många gånger.

Såhär ser det ut när man vaknar upp och man har en dålig dag..

Man lägger inte ner en massa pengar på en behandling om man inte är riktigt sjuk, vad tror ni egentligen? Att allt bara är för skoj skull? Varför skulle vi lägga ner flera tusen för en behandling om man inte behöver den? Jag har papper på allt, precis allt. Varför tror ni mig inte? Ska man behöva visa fram allt för att folk ska fatta att man är sjuk? Jag ser inte sjuk ut, det är jag helt medveten om men bara för det så kan ni inte anklaga mig för att inte va sjuk, sjukdomen sitter på INSIDAN INTE PÅ UTSIDAN!

Jag börjar verkligen må mycket bättre nu, för några dagar sedan var jag hur deppig som helst men nu börjar saker faktiskt att ordna sig - äntligen!
I stället för att vara på skolan den här veckan så har jag lagt ner all min energi på att vara med vänner, det behövdes verkligen. Annars så brukar jag bara orka skolan och inget mer. Så jag har haft flera roliga dagar nu, och jag mår toppen! :-)
Folk tror säkert att jag skolkar, men jag får väl bara låta de tro det då. Orkar inte bry mig om vad andra tycker om det här, de vet ändå inget om det här. Men det är ju så att jag får komma och gå som jag vill på skolan, har noll press på mig längre. Don't worry, jag jobbar en del med mina bilduppgifter hemma. Så jag struntar inte helt i skolan.

Men andra grejen för varför jag inte går på skolan är för att jag sover så dåligt på nätterna (jag somnade runt fem nu inatt och vaknade runt 11 och var lika pigg, tycker inte det är så normalt för en som har ME..) först trodde jag att det berodde på för att jag var så ledsen, men eftersom det bara fortsätter så nu så antar jag att jag har fått allt för mycket B12 den sista tiden. Svårt att veta när man ska sluta att ta sprutan en gång i veckan som jag har gjort, men förstår nu att jag kanske bara behöver det en gång i månaden framöver och skönt är ju det! Men man kan väl säga att jag börjar få lite mer "normalt" med energi. Men det är fortfarande en lång väg till att bli helt frisk.

Jag började må mycket bättre i tisdags, var också på utvecklingssamtal då. Som jag verkligen inte ville gå på. Men det blev inget prat alls om betygen, tack och lov! Blir bara stressad över att höra ordet betyg. Jag kommer ju ändå inte kunna få något betyg i svenska, matte, engelska som jag har kämpat med så länge nu. Så nu är jag helt fri från de (förutom engelska, det valde jag att ha kvar) och prov. Blev så glad när jag fick höra att jag inte behövde göra nationella proven. Har verkligen varit orolig över de. Istället ska jag jobba med lite bild och hemkunskapsuppgifer för att nå godkänt där istället.
Enda sen jag blev sjuk i början av sjuan så har jag haft problem med skolan, har stressat ihjäl mig och känt mig pressad. Det jobbiga var nog också att skolan tog all den lilla energin jag hade.

Så jag känner mig så fri nu, det var som en stor sten lättnade från hjärtat. Som jag har gått runt med i 2,5 år. Jag är faktiskt väldigt glad över att det inte alls är länge kvar av nian nu, det ska bli så skönt att kunna börja om helt till hösten. Glömma allt det jobbiga som har hänt under högstadiet. Men även komma ihåg alla de goda stunderna. :-)

Jag tar en liten bloggpaus tills jag blir bättre. Har varit riktigt dålig sen i onsdag kväll, trodde seriöst att jag skulle dö då. Hade hög feber, kroppen värkte extremt mycket, kändes som att huvudet skulle sprängas, jag var illamående, jag skakade och tårarna kunde inte sluta rinna även om jag inte var ledsen. Och pga sjukdomen så blir det 10 gånger värre, som alltid. Jag kunde inte ens röra på mig, kunde inte äta och fick problem med att prata. Herregud.. jag har nog aldrig varit så rädd. Har aldrig varit så dålig som jag var då.

Ha det så bra i alla fall! Så ska jag försöka vila mycket mycket för att bli friskare. :-)

Jag måste bara be er om en liten sak. Som sagt så går jag hos Lillestrøm Helseklinikk som är en privat klinik. Som också samarbetar med en belgisk läkare.
Och de får absolut inget stöd från staten. Och det går verkligen ut på oss pasienter. Men mer skamligt är det eftersom staten har lovat att stöda oss ME patienter. Så varför ska inte läkare som är specialister på den här sjukdomen få något stöd från staten? Det är min och många andras fråga.

Det är seriöst snack om 100 000 - 200 000 kr för behandling mot denna sjukdom! Själv så har vi spenderat ca 17 000 kr sen i november, och än är det inte över!
Det är faktiskt helt sjukt att de inte får någon ersättning av staten. Så är det meningen att man ska betala flera hundra tusen för att kunna bli frisk och att få ett normalt liv? Så jag säger bara att den norska staten borde verkligen skämmas! Tänk på de som inte har råd med det? Det är seriöst snack om människors liv!

Så därför har det startats en underskrivsinsamling så snälla skriva under. Det hade gjort mig och många andra ME sjuka så glada.
Tack!

För att skriva under klicka här!

Blir ingen skola på mig imorgon, kroppen värker som bara den. Känner mig väldigt väldigt sjuk men har ingen feber.
Det är väl antibiotikan som är så himla dum. Men läkraren varnade mig ju för det att jag kunde få ett tillbaka fall när jag började med antibiotikan. Det som är läskigt är att huvudet känns helt normalt, förutom att jag kan få huvudvärk av ingenting och att kroppen känns helt j*vlig, typ som om man har influensa. Bara jag kommer på skolan på tisdag så jag inte missar det allra första nationellaprovet, det är verkligen panik om jag missar det, det är ju trots allt min chans att kunna få betyg! Jag brukar typ aldrig säga såhär eftersom jag för det mesta har hållit det inom mig, men jag måste bara få ut det: Jag är j*vligt trött på att va sjuk!

Men i alla fall så ska jag nog sova nu, är as trött efter att ha pratat med Malin i telefon nu i två och en halv timme, haha, länge sen man gjorde det. Men kul var det! : )
Men ni får ha det så bra. Sweet Dreams <3

Som sagt så var jag i Lillestrøm den 5 januari för att få svar på alla proverna som tagits.
Och resultatet blev såhär:

Jag hade dåligt med "nyttiga" bakterier i magen,  streptokocker i magen, och inte nog med det. När jag tog prover för körtelfeber här i Töcksfors så fick jag svar på att den var på retur. Men nej, efter jag hade haft körtelfeber så fick jag en falsk körtelfeber! Blev väldigt chockad kan jag säga, har aldrig hört talas om det heller.
Jag tål ju som sagt inte gluten, laktos och ägg. Men läkaren sa att laktosen och ägg kunde bli borta efter ett tag, men gluten sa hon inget om. Så får verkligen hoppas att all allergin blir borta, börjar bli väldigt jobbigt.

Sen så ska jag inte ha någon form av idrott eller aktivitet än så länge.
Jag ska äta var andra timme - inget sött.
Har börjat ta B12 sprutor som jag ska ta en gång i veckan nu i fem veckor framöver. Så har fyra gånger kvar innan jag ska börja ta sprutan en gång i månaden.

Och fick självklart mediciner. Fick Multi Vitaminer, Järn tabletter och Antibiotika. Jag kände med en gång att både medicinerna och sprutan hjälpte. Har fått höra att jag börjar bli mer som gamla Madeleine, men samtidigt så är jag som en ny människa. 
Allt börjar kännas mycket bättre. Det känns typ som om jag varit död och fått livet tillbaka. Jag njuter av livet för varje minut som går. Det är verkligen som att ha fått sitt liv tillbaka. : )
Känns helt underbart. 
Frisk blir jag ju inte hur snabbt som helst, det tar ju självklart ett tag. Men frisk blir jag sa läkaren! : D

Äntligen så är man hemma, är helt slut. Men det var verkligen trevligt att träffa Kine och hennes familj.
Var skönt att va med någon som förstår en precis. Hur man mår osv. Eftersom vi har samma sjukdom.
Jag glömde faktiskt under några timmar att jag var sjuk. Blev så mycket bättre av det. Det var verkligen skönt att träffa någon som var lika lugn som mig, någon som inte hade överskottsenergi. Man blir rätt trött av andra ibland som är hur galen som helst, när man själv känner sig död.

i väntan på båten..

Det som jag har oroat mig så mycket för fick jag svar på igår. För mamma ringde Lillestrøm igår för att höra om svaren på mina prover. Och jaa det visades att jag inte tålde gluten. :(
Men något som jag blev riktigt chockad över var att jag inte tålde ägg eller äggvitan för att va mer extakt. Det trodde jag verkligen inte! Så dags att lägga om min kost igen då. Allting smakar ju så annorlunda nu..
Det kommer säkert ta evigheter nu att lära sig allt, tyckte att det tog tid med laktos - men nu gluten och äggvitan! Aaargh!
Och inatt var det första gången på länge som jag äntligen kunde sova hela natten utan att vaknat 100 gånger på en timme. Ingen mera magont! :D

Jaja, det är ju tur att man ser så ljust på livet ändå. :)


Mamma var ju tvungen att handla igår - hade ju typ inget hemma som jag kunde äta.

Här kommer min historia från frisk till ME sjuk.

Allt började 17 oktober 2008 då jag trodde att det bara var vanlig influensa. Två veckor hade gått och jag blev inget bättre så det var dags att söka upp läkare. Där togs det några prover och fick svar på att jag kunde haft en lätt form av körtelfeber som var på retur.
Efter 32 dagar hemma från skolan var det dags att försöka med halva dagar.
Jag var fortfarande väldigt yr, ont i övre delen av magen och illamående efter jag ätit och en jobbig huvudvärk.

2009 kom och den 25 januari, hade jag så ont i magen att jag inte kunde stå upprest, jag var blek och yr. Så det var dags för ett läkar besök på akuten i Säffle, men de kunde inte göra mycket så jag blev skickad till akuten i Karlstad. Där blev jag inlagd i några timmar och det togs en massa prover, men de kunde inte hitta något som var fel.
Tiden gick och jag fick bara mer och mer ont i magen.
Fick ingen hjälp här i Töcksfors så började hos en barnläkare i Arvika och han kunde tro att det var magkatarr som jag hade, så fick medicin för det - Men blev bara värre. (Medicinen innehöll laktos..)
Och mars 09 så reste jag med mormor, morfar och min bror till Aten. Där så började jag ta några resetabletter för att inte bli dålig av maten vi åt där, men i stället för att jag blev dålig av maten så fick jag åter igen akut ont i magen. (och de här tabletterna innehöll också laktos..)

Månaderna gick och det blev sommar och jag hade inte blivit ett dugg bättre, var fortfarande lika trött och energilös och hade sjukt ont i magen. Augusti kom och jag började känna mig stressad för skolan. Så några dagar före skolan började var jag på jobb och på lunchen skulle jag dricka iskaffe - som jag fick akut ont i magen av och var nära att svimma. Då förstod vi. Det är laktos jag inte tål!
Så jag började bara äta laktosfritt och magen blev plöstsligt mycket bättre. Jag räknade ut att jag hade varit laktosintolerant i 10 månader utan att vetat om det.

Skolan började och jag började få ännu större frånvaro. Även nu började jag bli ännu mer energilös, blev mer deppig och fick svårt att komma ihåg saker som hade med skolarbetet att göra. Var på flera läkarbesök men fick samma svar hela tiden: DET ÄR PSYKISKT!
Men bättre blev jag ju inte. Så fick tid hos en psykolog i Arvika. Började må mycket bättre psykiskt då, blev mindre deppig och självförtroendet blev på topp. Men det fysiska fortsätte att vara lika dåligt. Och ändå så fick jag höra att det var psykisk, att jag trodde att jag var sjuk. Men helloo! Idioter.. Och så fortsatte det.

Oktober 09 reste jag med mamma och mormor till Polen i några dagar och då på flyget började jag känna av panikattacker. Som jag efter det fått varje gång jag flyger. Och jag har inte tidigare varit flygrädd. Och jag började bara få fler och fler symptomer.

Det blev 2010 och jag hade fortfarande inte blivit bättre. Tröttheten bara fortsatte. Vi visste att det var något fel eftersom jag inte hade blivit något bättre på ett och ett halvt år. Det jag fick höra på de läkarbesöken jag var på, var att tröttheten hade med tonåren att göra. Men nej, det visste jag att det inte var. Eftersom det var så mycket annat som fick mig att bli sjuk så mycket.
Mamma började söka mer på internet, sökte på eftersjukdom för körtelfeber och då kom ME fram. Vi läste igenom det och precis ALLT stämde in på mig. Vi pratade med läkaren i Töcksfors som nekade till det och han fortsätte att säga att det var psykisk, men hur i helvete kan han veta hur jag mår? :O
Våren 2010 tyckte idrottsläraren att det var dags för mig att börja med idrott igen eftersom jag hade normal frånvaro. Jag blev pressad till saker min kropp inte tålde. Och fick ett återfall och blev mer sjuk.
Så den 5 maj fick jag äntligen tid hos en privatläkare i Ski, Norge och då fick jag svar på att det kunde vara ME jag hade. Och jag blev skickad till en specialist i Oslo den 26 juli, och då fick jag diagnosen ME. Det var verkligen skönt att få svar på vad det var för fel på mig, även om det inte var så jätte kul heller.
Jag fick saker som jag skulle jobba på, t.ex som sömnrytmen osv.
Och 9:an kom och jag trodde att allt skulle bli mycket bättre, men har haft en stor frånvaro under hela 9:an och har inte gått hela dagar sedan i september/oktober.

I oktober fick mamma höra om en klinik i Lillestrøm som var specialister inom ME och jag läste väldigt mycket i tidningar om att det var flera som varit ME sjuka som hade blivit friska efter de började gå på Lillestrøm Helseklinikk. Så vi bokade tid och fick tid snabbt. Så den 1 november åkte jag, mamma och mormor till Lillestrøm och där fick jag så mycket svar som hade med ME att göra, och det togs en massa prover, som jag nu väntar svar på. Ska tillbaka den 5 januari så återkommer med hur det gick. :)
Det som har varit mest jobbigt är nog att jag gick från att vara överaktiv till helt energilös. Slutat att va med vänner på fritiden, det är oftast bara i skolan som jag ser de, ja när jag väl är där.. Var också tvungen att sluta spela gitarr för att jag inte hade någon energi alls för lektionerna och jag hade för ont i händerna för att kunna spela.
Min lilla energi som jag har nu är jag tvungen att lägga ner på skolan. Knappt så jag orkar det, för att jag får så mycket press på mig. Och ju mer pressad jag blir, ju mer stressad blir jag, som för till att jag blir mer sjuk.
Jag får som tur hjälp av skolan, men det är inte alla lärare som känner till ME och därför tror de inte på att det är så illa som det är.

Jag vet att det blev väldigt långt men försökte korta ner det så mycket som det gick. Det har ju hänt så himla mycket under bara två år. Det är sjukt att tänka på att livet kan vändas upp och ner så fort. Det gör mig verkligen ledsen när jag tänker tillbaka hur bra allt var före jag blev sjuk. Det enda positiva som har hänt sen jag blev sjuk är att jag har blivit mycket starkare som person. Men jag hade ändå aldrig klarat mig igenom det här om jag inte hade haft min kära familj och de bästa vännerna som finns. ♥ Jag är verkligen tacksam för att de stöttar mig så mycket som de kan. ♥

Det är så himla många som frågar mig vad ME är för slags sjukdom. Och eftersom jag får den frågan ganska ofta blir man ganska trött på att svara på det hela tiden, så i stället skriver jag ner det här.

ME eller kronisk trötthetssyndrom är en neurologisk sjukdom. Främst kvinnor drabbas av sjukdomen. Man kan få den efter man har haft en långvarig infektion i kroppen och annat som kirurgiska inngrepp, vaksinationer mm. Man kan också få den av stress. Och det är flera tusen som har den sjukdomen både i Sverige och Norge som jag vet, men det är väldigt svårt att se på en person om den har ME eftersom de ser helt friska ut, det är därför folk tar oss för givet att vi är friska och får mer press på oss än vad vi klarar av. Men när man är som sjukast kan jag lova att det syns att man är sjuk. Men i alla fall..

Vanliga symptomer för ME är:

Influensakänslor
Led och muskelsmärtor, muskelryckningar
Huvudvärk i ny form eller en mer allvarlig grad.
Illamående
Yrsel
Frossa och nattliga svettningar
Halsont som kommer och går
Irriterad tarm, magsmärtor, diarée eller uppblåst mage
Hjärtklappning
Utmattning
Synstörningar
Allergier t.ex för mat, alkhol, kemikalier, läkemedel
Balansproblem
Viktminskning eller viktökning
Kalla händer och fötter
Psykiska problem: Depression, irritabilitet, humörsvängningar, ångest och panikattacker

Jag tror att jag fick med nästan alla symptomer - det finns ju så sjukt många!

Det finns de som blir hårdare drabbade än andra. Man får intolerans mot fysisk aktivitet och man får mer vilbehov. Efter fysisk aktivitet kan symptomerna förvärras. Symptomerna kan komma innan man ens hunnit blinka eller det kan ta upp till 72 timmar.
Man får kognitiva svårigheter, man får mer problem med hjärnan som t.ex att man får svårare att koncentrera sig.
Man har svårt att koncentrera sig länge och man blir lätt distraherad. T.ex friska personer kan tänka på flera saker samtidigt så ett problem med oss som har ME är att korttidsminnet försämras och man kan glömma sånt man har tänkt att göra. Och det här försämras också efter fysisk aktivitet, så man får antingen bestämma sig för att använda sin energi på hjärnan eller musklerna.

 

Några kognitiva svårigheter:

Dåligt korttidsminne
Nedsatt koncentration
Svårigheter med att bearbeta ny information och komma ihåg den
Lätt att distrahera
Otydlig när man pratar, fel val av ord och man kan inte utforma en mening
Svårt att förstå den lättaste matematiken
Dålig förståelse när någon pratar
Klarar inte av när flera pratar samtidigt
Förstår inte skriven text
Svårt att hänga med på Tv eller film
Förrvirrad eller oklar tankverksamhet
Glömmer i vilken ordning saker görs i
Svårigheter att göra val
Stora problem med samtidig tankeprocesser som påverkar att planera och utföra uppgifter som kräver detta
Att tänka och skriva samtidigt är helt omöjligt för vissa

 

Jaa, det är rätt mycket och jag kan väl säga att jag har precis ALLA de här svårigheterna och det är sjukt jobbigt att leva med!

 

Man är extremt överkänslig för ljus, ljud, rörelse, lukt, smak och berörning. Det är som att "filtret i hjärnan" som ska sortera sinnesintryck är ur drift. Och för många sinnesintryck på en gång så kan man uppleva att "hårddisken" kraschar. Och det kan föra till akut huvudvärk (och här snackar vi inte vanlig huvudvärk!) illamående, smärtor i kroppen och i tillägg en enorm utmattning. Ofta kan man ha problem att somna även om man är helt utmattad. Det är som att hjärnan hänger upp sig och det är helt omöjligt att sluta tänka. Och när man äntligen får sova är inte sömnen av det uppfriskande slaget, utan man vaknar ofta utsliten och det tar lång tid före man är helt vaken.

 

Jag hoppas jag fick med det viktigaste, det är väldigt mycket att säga om ME och jag tycker den sjukdomen är väääldigt komplicerad, men hoppas ni förstod något av det. :)
Och det är fler som undrar hur jag fick ME, men det kan jag ta en annan gång, är helt utsliten nu..

 

Heey Hey , börjar inte förrän 12:55 i morgon, chill dag med bara samhäll och musik, vem är våran musiklärare nu? För om jag inte har helt fel så har hon nya vi fick i 9:an slutat? Jag har absolut ingen koll, jag har ju bara haft musik två gånger på hela 9:an. Gaalet!
Men är man sjuk så är man.. tyvärr.

Jag läste en blogg förut och hon bloggaren har också ME. Det var helt galet det hon skrev om sin historia om hur hon blev sjuk, det var nästan som att läsa om mig, läskigt var det! Ibland hade det bara varit härligt att träffa någon i min ålder som har samma sjukdom, en kompis till mamma har ju samma sjukdom men det blir liksom inte detsamma som att träffa någon som är min ålder, någon som vet hur jävligt det är att komma bort från skolan och vänner. Någon som vet hur jävlig den sjukdomen är. Det som stör mig är att det är så många som inte tar ME på allvar, att man får mer press på sig än vad man orkar, det gör mig så himla förbannad!

Jaja, får nog hoppa ner i sängen och sova så jag är någorlunda utvilad till imorgon, sweet dreams.

Har varit sjuk nu igen i en vecka imorgon, tror aldrig jag har varit så dålig på länge pga ME, trodde seriöst att mitt huvud skulle spränga igår, hade så himla ont. Det samma med kroppen, helt energilös. Är till och med för trött för att ens kunna äta, öppna ett juicepaket osv. :/
Hoppas hoppas hoppas verkligen verkligen verkligen att jag blir frisk snart. Snart är ju alla prov som jag fick med mig hem från Lillestrøm Helseklinikk när jag var där 1 november klara, så de ska lämnas nu på måndag och eftersom de ska skickas till USA så får jag typ inte svar förrän om 5-6 veckor om jag minns rätt. Jag gör seriöst allt för att bli frisk nu!

Men mest av allt saknar jag mitt sociala liv nu, att man kan sakna vännerna så mycket. Och jag saknar att kunna vara så aktiv som jag en gång var. Mitt liv - jag har förändrats totalt sen jag blev sjuk. Min personlighet mest av allt. Jag har blivit som en helt ny person.

Jag kan bara sitta å skratta i hjäl mig och gråta av bilderna, sjukt att tänka på att det har hänt så mycket på bara två år.



Har tyvärr inga gamla bilder på Emelie, Mimmi och Hanna, kände inte de så bra i början av 7:an. :)