Ibland blir jag så irriterad. Jag har hört att folk har börjat prata om att jag aldrig är på skolan och att de ser mig ute ibland. Som t.ex att jag var ute på Valborg, eller är på centret någon gång eller i Norge. Men vadå, ska jag hålla mig inne hela tiden för att jag har en sjukdom? Herregud, det är faktiskt något som heter "att man har bra dagar" också som man inte bara ska kasta bort genom att va hemma hela tiden. Och som jag skrev tidigare att jag får komma och gå som jag vill till skolan, om ni har missat det kan ni gärna läsa det en gång till. För jag är så sjukt trött på att folk ska lägga sig i vad man gör! Vet ni egentligen hur mycket energi det tar för att va på skolan? Det är inte bara bara att man ska sitta i ett klassrum där man inte förstår någonting av undervisningen, man försöker att koncentrerar sig så mycket att man blir helt utsliten, så man måste ha en super bra dag för att orka med några timmar på skolan, annars - sängliggandes.  Jag minns inte helt om jag har skrivit det här på bloggen men orsaken till att jag har varit i Norge en del i det sista är pga att jag har en kompis i Larvik som också har ME. Vi träffades efter att hennes mamma tog kontakt med oss genom min blogg. Så varför ska inte jag kunna träffa henne när vi båda har samma sjukdom? När vi båda behöver någon som verkligen förstår en. Ni som snackar skit om mig och tror att jag inte är sjuk kan fan öppna ögonen och inse att livet inte bara är en dans på rosor! Get a life, bitches! Istället för att bry er om vad jag gör.

Det här är verkligen inte okej längre! Det är inte bara jag som har ME som får höra att man inte är sjuk, men ni ska veta hur mycket det egentligen är som tynger oss, hur oron finns i kroppen hela tiden, rädslan för att aldrig bli frisk att kunna få ett normalt liv. Och ni som klagar så mycket på hur trötta ni är på att va sjuka när ni bara har haft feber i en vecka, ni har ingen aning om hur det är att va riktigt sjuk! En vecka, jaja.. men vad med flera år? Vi klagar inte för att vi är vana med att va sjuk! Det är inte skönt att gå runt med en konstant känsla av influensa, nej värre än influensa till och med. Jag skulle vilja se er i mina skor i två veckor, ni hade inte ens klarat en dag kan jag lova er! Ni hade klagat så in i helvete alltså..
Det som gör mig mest irriterad är att det mesta av det här har jag hört från de som jag trodde var mina vänner, jag är så besviken nu så det är inte sant. Hur hade ni tänkt att jag skulle reagera på det här? Vem fan låtsas som att man är sjuk, vem gör det? Vem orkar göra det i flera år? Vem orkar lägga ner energi på att låtsas vara sjuk när det finns så mycket annat man kan göra istället? Vem fan vill va sjuk?

Nämn någon som vill va hemma och ligga i sängen hela dagarna istället för att umgås med vännerna eller att gå på skolan? Ingen, ingen ger väl upp sitt jävla liv för att bli sängliggandes frivilligt? Jag kan lova er att det är hundra gånger bättre att gå på skolan än att ha ME. Ni klagar på hur jobbigt det är, ni vet inte vilken tur ni har som får gå på skolan. Ni vill inte känna er utanför, ni vill inte känna er som att ni inte är en i klassen.

När man har bestämt med en kompis för att träffas så blir man så ivrig på att träffas för att de är de största höjdpunkterna i livet när man är sjuk, så är det alltid någon som ska ställa in det i sista minuten. Man blir så besviken då kan jag säga, speciellt när man har lagt ner all den lilla energin man har på att duscha och fixa sig. Jag kan lova er att livsglädjen blir som borta då. Och något som är väldigt tråkigt är att när jag hör saker som: "jag vill inte tjata på dig med frågor om hur du mår eller om du vill träffas" visst är det tråkigt att få ett nej tillbaka som svar gång på gång, men ni gör i alla fall min dag så mycket bättre när jag vet att jag är saknad. Jag har så många gånger känt mig bortglömd för att jag inte har känt att vännerna bryr sig. Det är sjukt när personer som jag inte umgås med bryr sig mer än vad de som ska föreställa mina vänner gör. Just nu är jag väldigt osäker på vilka som verkligen är mina riktiga vänner, självklart har jag några få som bryr sig. Men vad med dem andra? För att ta sig igenom en hel dag behöver man hur mycket kärlek som helst från både familj och vänner. Annars så kan man deppa ihop, vilket jag har gjort många många gånger.

Såhär ser det ut när man vaknar upp och man har en dålig dag..

Man lägger inte ner en massa pengar på en behandling om man inte är riktigt sjuk, vad tror ni egentligen? Att allt bara är för skoj skull? Varför skulle vi lägga ner flera tusen för en behandling om man inte behöver den? Jag har papper på allt, precis allt. Varför tror ni mig inte? Ska man behöva visa fram allt för att folk ska fatta att man är sjuk? Jag ser inte sjuk ut, det är jag helt medveten om men bara för det så kan ni inte anklaga mig för att inte va sjuk, sjukdomen sitter på INSIDAN INTE PÅ UTSIDAN!