Här kommer min historia från frisk till ME sjuk.

Allt började 17 oktober 2008 då jag trodde att det bara var vanlig influensa. Två veckor hade gått och jag blev inget bättre så det var dags att söka upp läkare. Där togs det några prover och fick svar på att jag kunde haft en lätt form av körtelfeber som var på retur.
Efter 32 dagar hemma från skolan var det dags att försöka med halva dagar.
Jag var fortfarande väldigt yr, ont i övre delen av magen och illamående efter jag ätit och en jobbig huvudvärk.

2009 kom och den 25 januari, hade jag så ont i magen att jag inte kunde stå upprest, jag var blek och yr. Så det var dags för ett läkar besök på akuten i Säffle, men de kunde inte göra mycket så jag blev skickad till akuten i Karlstad. Där blev jag inlagd i några timmar och det togs en massa prover, men de kunde inte hitta något som var fel.
Tiden gick och jag fick bara mer och mer ont i magen.
Fick ingen hjälp här i Töcksfors så började hos en barnläkare i Arvika och han kunde tro att det var magkatarr som jag hade, så fick medicin för det - Men blev bara värre. (Medicinen innehöll laktos..)
Och mars 09 så reste jag med mormor, morfar och min bror till Aten. Där så började jag ta några resetabletter för att inte bli dålig av maten vi åt där, men i stället för att jag blev dålig av maten så fick jag åter igen akut ont i magen. (och de här tabletterna innehöll också laktos..)

Månaderna gick och det blev sommar och jag hade inte blivit ett dugg bättre, var fortfarande lika trött och energilös och hade sjukt ont i magen. Augusti kom och jag började känna mig stressad för skolan. Så några dagar före skolan började var jag på jobb och på lunchen skulle jag dricka iskaffe - som jag fick akut ont i magen av och var nära att svimma. Då förstod vi. Det är laktos jag inte tål!
Så jag började bara äta laktosfritt och magen blev plöstsligt mycket bättre. Jag räknade ut att jag hade varit laktosintolerant i 10 månader utan att vetat om det.

Skolan började och jag började få ännu större frånvaro. Även nu började jag bli ännu mer energilös, blev mer deppig och fick svårt att komma ihåg saker som hade med skolarbetet att göra. Var på flera läkarbesök men fick samma svar hela tiden: DET ÄR PSYKISKT!
Men bättre blev jag ju inte. Så fick tid hos en psykolog i Arvika. Började må mycket bättre psykiskt då, blev mindre deppig och självförtroendet blev på topp. Men det fysiska fortsätte att vara lika dåligt. Och ändå så fick jag höra att det var psykisk, att jag trodde att jag var sjuk. Men helloo! Idioter.. Och så fortsatte det.

Oktober 09 reste jag med mamma och mormor till Polen i några dagar och då på flyget började jag känna av panikattacker. Som jag efter det fått varje gång jag flyger. Och jag har inte tidigare varit flygrädd. Och jag började bara få fler och fler symptomer.

Det blev 2010 och jag hade fortfarande inte blivit bättre. Tröttheten bara fortsatte. Vi visste att det var något fel eftersom jag inte hade blivit något bättre på ett och ett halvt år. Det jag fick höra på de läkarbesöken jag var på, var att tröttheten hade med tonåren att göra. Men nej, det visste jag att det inte var. Eftersom det var så mycket annat som fick mig att bli sjuk så mycket.
Mamma började söka mer på internet, sökte på eftersjukdom för körtelfeber och då kom ME fram. Vi läste igenom det och precis ALLT stämde in på mig. Vi pratade med läkaren i Töcksfors som nekade till det och han fortsätte att säga att det var psykisk, men hur i helvete kan han veta hur jag mår? :O
Våren 2010 tyckte idrottsläraren att det var dags för mig att börja med idrott igen eftersom jag hade normal frånvaro. Jag blev pressad till saker min kropp inte tålde. Och fick ett återfall och blev mer sjuk.
Så den 5 maj fick jag äntligen tid hos en privatläkare i Ski, Norge och då fick jag svar på att det kunde vara ME jag hade. Och jag blev skickad till en specialist i Oslo den 26 juli, och då fick jag diagnosen ME. Det var verkligen skönt att få svar på vad det var för fel på mig, även om det inte var så jätte kul heller.
Jag fick saker som jag skulle jobba på, t.ex som sömnrytmen osv.
Och 9:an kom och jag trodde att allt skulle bli mycket bättre, men har haft en stor frånvaro under hela 9:an och har inte gått hela dagar sedan i september/oktober.

I oktober fick mamma höra om en klinik i Lillestrøm som var specialister inom ME och jag läste väldigt mycket i tidningar om att det var flera som varit ME sjuka som hade blivit friska efter de började gå på Lillestrøm Helseklinikk. Så vi bokade tid och fick tid snabbt. Så den 1 november åkte jag, mamma och mormor till Lillestrøm och där fick jag så mycket svar som hade med ME att göra, och det togs en massa prover, som jag nu väntar svar på. Ska tillbaka den 5 januari så återkommer med hur det gick. :)
Det som har varit mest jobbigt är nog att jag gick från att vara överaktiv till helt energilös. Slutat att va med vänner på fritiden, det är oftast bara i skolan som jag ser de, ja när jag väl är där.. Var också tvungen att sluta spela gitarr för att jag inte hade någon energi alls för lektionerna och jag hade för ont i händerna för att kunna spela.
Min lilla energi som jag har nu är jag tvungen att lägga ner på skolan. Knappt så jag orkar det, för att jag får så mycket press på mig. Och ju mer pressad jag blir, ju mer stressad blir jag, som för till att jag blir mer sjuk.
Jag får som tur hjälp av skolan, men det är inte alla lärare som känner till ME och därför tror de inte på att det är så illa som det är.

Jag vet att det blev väldigt långt men försökte korta ner det så mycket som det gick. Det har ju hänt så himla mycket under bara två år. Det är sjukt att tänka på att livet kan vändas upp och ner så fort. Det gör mig verkligen ledsen när jag tänker tillbaka hur bra allt var före jag blev sjuk. Det enda positiva som har hänt sen jag blev sjuk är att jag har blivit mycket starkare som person. Men jag hade ändå aldrig klarat mig igenom det här om jag inte hade haft min kära familj och de bästa vännerna som finns. ♥ Jag är verkligen tacksam för att de stöttar mig så mycket som de kan. ♥